Läkemedelsbehandling

Skriv ut

 

Behandlingen ser olika ut för varje person och den behandling just du får är skräddarsydd för dig utifrån olika symtom av din sjukdom. Be därför alltid om mer information från din läkare och sjuksköterska.

Idag används flera olika läkemedel vid behandling av myelom och många av dessa används i olika kombinationer. Det första effektiva läkemedlet mot myelom var ett cytostatikum ("cellhämmare") som har använts sedan 1958. Det är alltjämt en av grundmedicinerna vid behandling av myelom och kombineras vanligtvis med kortison. Den behandlingen har varit den vanligaste behandlingen för personer som är över 65-75 år.

 

Under det senaste decenniet har flera läkemedel mot myelom utvecklats och dessa kan kombineras med MP-behandling eller andra läkemedel. För personer över 65 år och som inte kan få en transplantation används idag ofta MP i kombination med ett av de läkemedel som utvecklats det senaste decenniet.

Autolog stamcellstransplantation

För yngre personer, under 65-70 år, är en autolog stamcellstransplantation standardbehandling. Om den första transplantationen inte ger fullständigt terapisvar (CR) eller ett mycket gott partiellt terapisvar (VGPR), kan ytterligare en transplantation göras. Stamcellstransplantation rekommenderas inte för patienter över 70 år, eftersom transplantation vid hög ålder ökar risken för livshotande komplikationer. Äldre patienter och personer under 70 år, för vilka autolog stamcellstransplantation inte kan göras, behandlas enbart med läkemedel.

Hur går en autolog stamcellstransplantation till?

I början av 1980-talet utvecklades den autologa stamcellstransplantationstekniken för behandling av myelom och andra blodcancersjukdomar. Effekten av denna behandling bygger på höga doser cytostatika (högdosbehandling), som förstör myelomcellerna effektivare än normala cytostatikadoser. Vid högdosbehandling av myelom används maximala doser av melfalan, som kroppens normala celler tolererar. Doserna begränsas av slemhinnornas celler, som är känsliga mot cytostatika och strålning. Högdosbehandlingen ger ofta skador på slemhinnorna, vilket kan leda till smärta i munnen och svalget samt diarré. Eventuella slemhinneskador läker oftast inom ett par veckor. Illamående är relativt vanligt, även om dagens effektiva mediciner mot illamående har minskat detta problem avsevärt. Matlusten är nedsatt under några veckor. Högdosbehandling kan också leda till håravfall. Håret växer ut efter ca tre månader. Håravfall kan inträffa redan före högdosbehandlingen, då stamceller insamlas, beroende på vilken medicin som används före stamcellsinsamlingen.

Högdosbehandlingen förstör de blodbildande cellerna i benmärgen i sådan omfattning att det skulle ta lång tid att återställa dem ens delvis utan stamceller. Patienten skulle också utsättas för livshotande infektioner och blödningar. För att förhindra detta samlar man in autologa, det vill säga egna, blodbildande stamceller från patientens blod före högdosbehandlingen. Stamcellerna djupfryses och förvaras i flytande kväve i omkring -200°C.

Stamcellerna övergår från benmärgen till blodet under inverkan av läkemedel och finns i blodet i större koncentrationer än vanligt under några dagars tid. För att samla in stamcellerna används kanyler som vanligen sätts i någon av armbågsveckets vener. Via en kanyl leds blodet till en cellseparator, som separerar stamceller från blodet och sedan returneras resten av blodet via en annan kanyl. Insamlingen av stamceller är en rätt enkel och säker procedur. Efter insamlingen genomgår patienten högdosbehandling och stamcellstransplantation.

Högdosbehandling med hög melfalandos ges som en kort infusion, det vill säga dropp, i venen. En till två dagar efter behandlingen tinas de nedfrysta stamcellerna upp och ges som dropp i patientens ven. Denna cellinfusion utgör den egentliga stamcellstransplantationen. Stamcellerna söker sig till patientens benmärg, där de fastnar och börjar producera blodkroppar. De vita blodkropparna återhämtar sig snabbast - cirka 10-14 dagar efter stamcellstransplantationen. Autologa stamcellsbehandlingar förutsätter i regel cirka två-tre veckors sjukhusvistelse.

Ibland kan myelomsjukdomen ha ett mer stormigt förlopp. Hos yngre personer kan då istället för autolog stamcellstranplantation göras en allogen stamcellstransplantation där transplantatet kommer från en frisk donator. Det medför dock vissa risker.

Återfall

Då sjukdomen återkommer (recidiverar) finns flera olika behandlingsalternativ. Antingen kan den tidigare behandlingen upprepas eller så väljer man en alternativ behandling med andra läkemedel. Återfallsbehandlingen ger ofta ny kontroll av sjukdomen men svaret kan bli kortare för varje behandling.

Denna sida ses bäst i Internet Explorer 5.0 eller senare. © Janssen AB 2011 - Senast uppdaterad: Den 02 June 2016. Denna webbplats är upprättad av Janssen AB, som ansvarar för innehållet Janssen AB * Box 4042 * SE-16904 Solna * Phone: +4686265000 * Fax: +4686265100  Den är avsedd för personer bosatta i Sverige.