Diagnos

Skriv ut

 

Myelom är en sjukdom som kan vara latent (vilande) och symtomfri en längre tid, till och med i flera årtionden. Den är inte skadlig i sig och screeningsundersökningar för konstaterande av myelom är inte befogade, då behandling av en latent, symtomfri sjukdom inte behövs.

Om en latent sjukdom konstateras, följs den upp genom laboratorieblodprov. Behandlingen av myelom inleds först då patienten får symtom.

 

Första misstanken om myelom visar sig ofta i samband med hälsoundersökning eller rutinmässigt blodprov. De vanligaste avvikande laboratoriefynden som kan leda till en myelomdiagnos är hög sänka och anemi. Lindriga former av hög sänka och anemi förekommer ofta hos friska människor och behöver inte vara symtom på just myelom. Grav anemi och klart förhöjd sänka kräver alltid vidare utredning.

 

Grav anemi (brist på röda blodkroppar) och andra avvikelser i blodvärdena föranleder ofta undersökning genom benmärgsprov eftersom blodkropparna bildas i benmärgen. Benmärgsprov tas med en nål från bäckenbenet (på ryggsidan). Undersökningen utförs under lokalbedövning. Myelom kan ge brist på både röda blodkroppar och andra blodkroppar. Svår brist på vita blodkroppar (leukocyter), leder till ökad infektionskänslighet och svår brist på blodplättar (trombocyter) till blödningar, vanligtvis blåmärken.

Orsaken till nedsatt produktion av blodkroppar vid myelom är oftast att myelomcellerna (de elakartade plasmacellerna), fyller benmärgen så att det inte längre finns lika stort utrymme för normal blodbildning. Under behandlingen av myelom kan blodkroppsvärdena tillfälligt sjunka kraftigt, på grund av behandlingen. Därför måste regelbundna blodprov tas då myelom behandlas. Efter behandlingen återhämtar sig benmärgen. Blodkroppsvärdena ökar igen och kan till och med normaliseras helt.

Typiskt fynd vid benmärgsundersökning vid myelom är en ökad mängd plasmaceller. Plasmacellerna är en typ av vita blodkroppar som finns i benmärgen och som under normala förhållanden producerar antikroppar mot bakterier och virus och därmed skyddar kroppen mot infektioner. Vanligen finns det relativt få plasmaceller i benmärgen, färre än 10 % av alla celler. Vid myelom blir plasmacellerna elakartade myelomceller. Dessa celler ökar i antal och kan utgöra en stor del av alla celler i benmärgen. Ofta (men inte alltid) kan man hitta kromosom- och genförändringar i myelomcellen. Dagens uppfattning är att sådana förändringar orsakar elakartade cancersjukdomar och leder till en okontrollerad ökning av cancercellerna.

Dessa kromosom- och genförändringar är inte medfödda, utan uppstår med tiden. Myelom är alltså inte ärftligt. Vissa kromosomförändringar kan innebära aggressivare sjukdom.

När myelom diagnostiseras undersöks förutom benmärgen också blodets antikroppar, immunoglobuliner. Myelomcellerna producerar antikroppar, precis som friska plasmaceller. Vid myelom producerar de elakartade plasmacellerna endast en typ av antikropp, som då ökar i blodet. Denna antikropp kallas M-komponent och kan lätt undersökas med vanliga laboratorieprov. M-komponenten är en antikropp vanligtvis av klass IgG eller klass IgA. M-komponenten i blodet bestäms i laboratorium och framkommer antingen som högt serum IgA-värde eller serum IgG-värde.

Ibland producerar myelomcellerna inte kompletta antikroppar, utan bara en del av antikroppen. Dessa delar kallas lätta kedjor och då är det fråga om myelom med lätta kedjor. Lätta kedjor utsöndras i urinen och finns bara i en liten mängd i blodet. Vid myelom med lätta kedjor mäts M-komponenten som myelomcellerna utsöndrar genom urinprov. Patienten samlar urin under ett dygn (dygnsurin). Lätta kedjor som utsöndras i urinen kan samlas i njurarna, där de kan täppa till de små njurgångarna vilket leder till njursvikt.

Vid myelom tas röntgenbilder av skelettet. Vanligen tas bilder på skallen, de långa benen (armar och ben), höftbenen och ryggkotorna. Vid behov kan datortomografi-, magnetröntgen- eller PET-bilder tas.

MGUS, monoklonal gammopati av osäker signifikans.

Hos några procent av den friska befolkningen konstateras myelomäggvita (vilket syns i blodprov som en M-komponent), men inget annat som tyder på myelom. Tillståndet kallas för MGUS och förekomsten ökar med åldern. Hos några av dessa kan myelom uppstå inom loppet av några år eller årtionden, och därför är det viktigt att tillståndet följs upp med regelbundna laboratorieprover. MGUS ska inte behandlas. Det finns ett tillstånd mellan MGUS och myelom ("smoldering myeloma") som också ska följas upp regelbundet. Inte heller detta tillstånd utvecklas alltid till myelom som kräver behandling.

Denna sida ses bäst i Internet Explorer 5.0 eller senare. © Janssen AB 2011 - Senast uppdaterad: Den 02 June 2016. Denna webbplats är upprättad av Janssen AB, som ansvarar för innehållet Janssen AB * Box 4042 * SE-16904 Solna * Phone: +4686265000 * Fax: +4686265100  Den är avsedd för personer bosatta i Sverige.